Gamlegård är en fyrlängad korsvirkesgård som byggdes på 1810-talet på samma plats där den nu ligger. Kulturen har kompletterat gården med den typ av ekonomibyggnader som vanligtvis fanns på en sån här gård under 1800-talet.
Lägg musen över bilden för att läsa bildtexten!
Gamlegård
Den fyrlängade korsvirkesgården Gamlegård byggdes på 1810-talet. En brand hade härjat den lilla byn Östarp och dess tre gårdar två år tidigare, och Gamlegård byggdes upp på samma plats som den gamla gården.
Gården är uppförd i korsvirke med fackfyllningar av lera på en armering av käppar med halmflätning. Under åren har många fack kommit att få fyllningar av så kallad råsten. Korsvirkeskonstruktionen tillhör än äldre tid än byggnadsåret, vilket man kan se på att takbjälkarna är tappade igenom väggstolparnas övre del.
Den fyrlängade gårdstypen är typisk för Skånes slättbygder. Den slutna planen gav skydd mot slättens vindar och objudna gäster, samtidigt som de viktigaste funktionerna samlades runt gårdsplanen. Numera är Gamlegård som i forna dagar helt vitkalkad, men när Kulturen övertog byggnaderna tjärades timran för att skapa ett typiskt skånskt intryck.
Malttorkan
På en större gård skulle det förr finnas ett torkhus, en mälta, för malt. Malten användes för att brygga öl.
Malttorkan är från 1800-talet och är byggd i korsvirke. Kulturen flyttade den till Östarp från en grannby 1924, för att ersätta Östarps egen mälta som rivits innan Kulturen köpte gården.
Malt är korn som fuktats och fått börja gro i värme. Denna process avbröts därefter i mältan där kornet breddes ut på perforerade brädor över en murad ugn som kallades galten. Röken gav malten olika smak beroende på vilken sorts ved som användes. Den färdiga malten användes därefter för att brygga öl.
Vill du veta mer om just öl kan du läsa mer genom att klicka på knappen nedan.
Historik om öl och öltillverkning (pdf)
Brytestugan
Brytestugan restaureras under sommaren 2024.
Brytestugan användes för linberedning. Då lin är mycket eldfängt placerades den på behörigt avstånd från den övriga gården.
I brytesstugan torkades linet efter rötningen. Kärvarna lades på ställningar i stugan för att torka i värmen från den hörnplacerade ugnen. Efter torkningen bråkades linet. När detta mödosamma arbete var över brukade man fira det med så kallade brydegillen.
Östarps brytesstuga uppfördes 1924 efter förebild på en granngård till Östarp.
Vindmöllan
Vindmöllan genomgår en restaurering; det är därför vingarna är nedtagna.
Vindmöllan är en så kallad stabbamölla eller stolpkvarn, byggd i början av 1800-talet. Den stod från början på Vipeholmsområdet i Lund, men flyttades 1845 till Skönadal öster om Villa Sunna och därifrån till Kulturens Östarp 1924.
Kvarnens placering är mer museal än realistisk, då träden runt omkring hindrar vinden. Kännetecknande för stabbamöllor är att hela kvarnhuset är vridbart för att fånga vinden.
En stabbamölla kan mycket väl ha stått vid Gamlegård under 1800-talet. Men då var de så kallade holländarna, eller hättkvarnarna, vanligast. På dem vred sig bara den översta delen, den så kallade hättan, med vinden. Den nya konstruktionen var större och mer kostsam att uppföra, därför levde stabbamöllorna kvar i kommersiell drift, i en del fall till långt in på 1900-talet.
Vattenmöllan
Redan 1705 byggdes en vattenkvarn på Östarp. Kvarnen revs på 1840-talet i samband med laga skifte av Östarp, och en ny byggdes en bit längre nedströms. Inför invigningen av friluftsmuseet 1924 flyttades kvarnen tillbaka till nästan samma läge som den gamla kvarnen hade haft.
Det var Hemmansägaren Alexander Scharp som introducerade denna typ av hjulkvarn i byn. Den är större än de så kallade skvaltorna och den användes framförallt för att mala råg. Hjulkvarnen har ett underfallshjul som driver kvarnstenen. Den enkla konstruktionen fanns redan på romersk tid, och var den vanligaste typen av kvarn i Skåne långt in på 1800-talet.
