Det är långsamt att vara här – om Vipeholms sjukhus berättar om livet på ”sinnesslöanstalten” Vipeholm, mest känt för de kariesexperiment som utfördes på de intagna omkring 1950. Vi försöker komma nära några av de patienter som spenderade sina liv innanför sjukhusets väggar. Utställningen berättar också om varför denna typ av anstalt öppnade och om hur synen på människor med intellektuella funktionsnedsättningar har förändrats under de senaste 100 åren.
1935 öppnade Vipeholms sjukhus i Lund. Det var ett specialsjukhus avsett för ”svårskötta obildbara sinnesslöa” män. Idag skulle vi säga att dessa människor levde med intellektuell funktionsnedsättning.
Beskrevs som ultramodernt
Sjukhuset låg en bit utanför Lund i lokaler som ursprungligen var avsedda för det militära. En rad nya byggnader uppfördes dock på området och när sjukhuset öppnade beskrevs det i tidningarna som ”ultramodernt”. Sjukhuset var en stor satsning från statens sida. Patienterna kom från sinnessjukhus, ålderdomshem och privata vårdgivare runt om i Sverige. Det bedrevs även viss uppsökande verksamhet.
Drygt 1 000 patienter
Behovet av vårdplatser var stort. Redan 1936 togs minderåriga in på sjukhuset och året därpå öppnades en avdelning för 150 kvinnor. Sjukhuset var snart överbelagt och fortsatte att vara så under flera årtionden framöver. Under 1950-talet var Vipeholm som störst. Då bodde drygt 1 000 patienter på sjukhuset. Det var den i särklass största så kallade sinnesslöanstalten i Sverige. För de intagna var det en sluten institution. Det handlade mer om förvaring än om omsorg.
Diagnosen på de män, kvinnor och barn som kom till Vipeholm var med dåtidens ordval oftast sinnesslöhet (idiotia) eller sinnessvaghet (imbecillitas), men även epilepsi var vanligt förekommande.
Ny syn på patienternas rättigheter
Under 1960-talet började en ny syn på patienternas rättigheter, men även möjligheter till utveckling, ta form. Kritiken mot den storskaliga anstaltsvården kom både från Medicinalstyrelsen och från personal inom vården. 1968 trädde en ny lag i kraft, den så kallade Omsorgslagen, som gav rätt till en meningsfull vardag.
På 1970-talet hade tiden sprungit förbi Vipeholm. De stora anstalternas tid var på väg mot sitt slut. I ett försök att modernisera verksamheten byggdes 1972 nio nya paviljonger på området. Dessa erbjöd en mer hemlik miljö där patienterna kunde bo i mindre enheter.
1982 omvandlades Vipeholm till ett vårdhem och 1993 upphörde även detta.
Kariesexperimenten
1947 sattes det så kallade kolhydratförsöket igång. Syftet var att undersöka om socker orsakade hål i tänderna. Över hälften av sjukhusets patienter, inklusive barn, deltog. Försöksdeltagarna delades in i grupper som fick olika typer av tillägg till kosten, bland annat kolor, mjölkchoklad och vetebröd. Två av grupperna fick så kallade toffee-kolor, det vill säga socker i extra klibbig form som specialtillverkades för undersökningen. Syftet med dessa kolor var att de skulle ätas mellan måltiderna och sätta sig ordentligt i tänderna. I den mest extrema försöksgruppen skulle 24 toffee-kolor ätas varje dag.
Efter knappt ett år började resultaten bli synliga. Tänderna på de patienter som ätit de kletiga kolorna började brytas ner av karies. Skadorna var omfattande, men experimentet tilläts ändå fortsätta i ytterligare ett år.
1953 kunde forskarna presentera de vetenskapliga resultaten. Socker kunde under vissa omständigheter medföra en ökning av kariesaktiviteten. Vare sig patienter eller anhöriga var tillfrågade om sitt deltagande i studien.
Hjärnor till Uppsala
Samtidigt som kariesundersökningen drogs igång startades även ett annat vetenskapligt projekt på Vipeholm. Denna gång var det inte patienternas tänder, utan deras hjärnor som var av intresse.
Sjukhuschefen Hugo Fröderberg ville undersöka sambandet mellan strukturen i patienternas hjärnor och deras psykiska utvecklingsnivå. Över 200 hjärnor skickades under de kommande åren till Uppsala för undersökning. Inte heller denna gång var de intagna eller deras anhöriga informerade. Projektet pågick i sju år. Resultaten av undersökningarna visade sig vara svårtydda.
Vill du läsa mer om Vipeholms sjukhus inför eller efter ditt besök på Livets museum? Läs gärna artikeln ”Vipeholms sjukhus och den svenska sinnesslövården”, författad av Mats Engström, intendent på Kulturen med ansvar för Region Skånes medicinhistoriska samling och en av producenterna till utställningen på museet.