Kulturens blogg

Kvarteret Sankt Mikael – lutande Lund!

Ovanligt tydliga kulturlager. Överst rivningsmassor, sedan i tur och ordning neråt ett skikt av ett stengolv, de förmultnade resterna av ett trägolv, ett gulgrått lergolv och jordmassor som lagts ut som utjämning. Foto: Annika Knarrström

Om man cyklar från södra till norra Lund, upptäcker man strax att det är förenat med ganska stor möda. Staden är en uppförsbacke. Tittar man på den nutida staden, från Höje å i söder till Brunnshög i norr, så finns det etapper som planar ut. Räknar man bara den medeltida stadskärnan, inom den gamla stadsvallen, det vill säga från Mejeriet i söder till Allhelgonakyrkan i norr, så går det bara uppåt. Lund lutar! Och det märks även inom undersökningsområdet i kvarteret Sankt Mikael.

Ner till 2,5 meters djup

Markytan i Lund, såsom man ser den idag, motsvarar inte riktigt hur det sett ut i staden genom tiderna. Runt omkring i staden har arkeologiska undersökningar visat att den ursprungliga markytan på flera håll ligger flera meter under dagens. I kvarteret Sankt Mikael ska vi ner cirka 2,5 meter under gatunivån, innan vi når den ursprungliga markytan. Det som ligger emellan är tusen år med lämningar av hus med murar, stenläggningar, golv av lera eller tegel (ofta omlagda flera gånger på varandra), rivningsmassor och byggnadsmaterial och avfall. Dessutom har de som under 1600- och 1700-talet bott på platsen upprepade gånger lagt ut lager av både äldre kulturlager och matjord för att täcka över, höja upp, jämna ut och förbättra odlingsförhållanden.

Platsen där Lund grundades var ursprungligen mer kuperad än vad man kan ana i dag. I stort sett ända sedan lunda-arkeologins början för drygt 100 år sedan har man sammanställt observationer om den ursprungliga topografin. Ny information läggs ständigt till, vilket förfinar kunskapen.

Det område som togs i anspråk för bebyggelse någon gång under andra halvan av 900-talet var genomskuret av flera bäckfåror och sänkor. Exempelvis har man konstaterat att det gått något av en ravin eller bäckfåra genom staden där Sandgatan idag går och ner genom Lundagård mot Historiska museet. Denna bäckfåra, eller sänka, hade troligen sin källa i den så kallade Vanningadammen på Helgonabacken. Härifrån har den löpt söderut längs nuvarande Sandgatan och vidare utmed östra sidan av Killiansgatan. Sänkan mynnade vid nordöstra hörnet av nuvarande Mårtenstorget. Kanske har utflödet från Mårtenstorget följt Bankgatans sträckning ner till de sänkor som fanns i det medeltida stadsområdet sydligaste delar.

Väster om Stortorget fanns en vattensjuk dödishåla med torv- och gyttjelager som bildade en nord-sydlig ravin. Den äldsta bebyggelsen har legat väster och öster om ravinen, eftersom de centrala delarna varit för fuktiga. Det grävdes dräneringsrännor och fylldes på med stora mängder jord att dränera, utjämna och stabilisera ytan. Här har skillnaden mellan dagens och dåtiden marknivå varit så mycket som 7 meter. Det finns fler sådana, idag utslätade topografiska skillnader, som i sin tid kan ha utgjort naturliga gränser i staden och inneburit större eller mindre olägenheter.

24 meter från norr till söder

Lund lutade – och lutar som sagt fortfarande – och enligt vad vi vet om den ursprungliga marknivån handlade det om 24 meters höjdskillnad mellan Söderport och Norreport. Inom vårt undersökningsområde i kvarteret Sankt Mikael räknar vi med att det är ungefär två meters skillnad på en sträcka av 25 meter, det vill säga så långt vårt schakt är i nord-sydlig riktning. Detta är något som vi redan märkt av, inte minst när det föll ett antal störtregn. Det samlades hastigt väldigt mycket vatten i södra änden av schaktet, som blev stående i den styva, lundensiska leran.

Vart ska vattnet ta vägen?

Vi hade inte behövt vädrets påminnelse om vatten som svämmar och strömmar. Det har dykt upp flera spår inom undersökningsområdet, på hur man under tidens lopp försökt att leda bort vatten. Vatten har förstås varit en tillgång i staden, men bara på rätt ställe. Inbyggt i en mur, som vi ännu inte undersökt, finns ett utlopp för en så kallad ränndal, som leder vidare mot ett brett, djupt dike. Vi vet sedan tidigare undersökningar på tomten intill i väster, att ränndalen sträckt sig ett tiotal meter västerut. Ränndalen och diket går från väst till öst, vad det verkar med lutning mot sistnämnda.

Utloppet för ränndalen i förgrunden leder vidare mot diket, som Jonas och Linnea tömmer på ditlagda jordmassor. Foto: Annika Knarrström

En annan variant av vattenhantering är en stenbyggd ränna, resterna av en stentrumma. Liknande stentrummor har påträffats på flera håll i staden, bland annat sydöst om den plats vi nu undersöker. Tidigare diskussion om dessa stentrummor har kopplat dem till Adam van Dürens arbete med att dränera domkyrkans krypta i början av 1500-talet och de vattenledningar av sten som då anlades därifrån ned till brunnen på Torget. Hur stentrummorna skulle se ut är beskrivet i samtida källor: ”… medh Steen hwælningernæ ower rænnernæ medh breedhe stheenæ.” (De ska byggas med breda stenar, ha sten i botten och stenhällar ovanpå – något som stämmer väl med vad som hittats vid arkeologiska undersökningar.)

Ragnar Blomqvist kallade dessa stentrummor för ”stadens äldsta vattenledning”. Detta bör man kanske nyansera till att det rör sig om stadens äldsta formaliserade vattenhanteringssystem och introduktionen av en viss grad av enhetlighet. Problemen med oönskade vattenflöden har nog, som en följd av topografins lutning, varit konstanta sedan tidigare.

Vi har kontrollerat fallhöjden på lämningarna av stentrumman i vårt schakt och visserligen rör det sig bara om 4 centimeter, men rännan lutar faktiskt mot norr – alltså ”fel” håll om man ser till stadens lutning i stort. Frågan är om den lett mot en sjunkbrunn eller ett vattenhål i den riktningen eller rentav ut på Algatan i norr?

Rejält byggd stentrumma, även om den plundrats på någon sten här och där. Dessutom lite lätt böjd. Foto: Annika Knarrström

Text: Annika Knarrström, arkeolog från Arkeologerna, och Stefan Larsson, arkeolog på Kulturen (Undersökningen görs av Kulturen i samarbete med Arkeologerna och Sydsvensk Arkeologi)

En kommentar på “Kvarteret Sankt Mikael – lutande Lund!

  1. Just på grund av stadens lutning eller ”fall”, har jag undrat hur en översvämmning ens kan uppstå. Hur avledningen av vatten utgör ett problem. Att så varit fallet, vet jag, men svårigheterna begriper jag inte. Bäckfåror borde vattnet själv ha mejslat ut ur leran utan människans ingenjörskonst. Att landskapet i och runt Lund såg mycket annorlunda ut är väl naturens sätt att förändras med väder och nederbörd. Jag tolkar problemet med att människor, Lundabor är orsaken. Utifall backen Lund varit en blöt och ogästvänlig plats, skulle väl staden inte vuxit upp där? Min ide`är att problemet uppstått efter att staden tillkommit och att man fått fixa så gott man kunnat

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *