Kulturens blogg

Kvarteret Sankt Mikael: parkeringsplatsens berättelse

Fotografi över parkeringsplatsen i kvarteret Sankt Mikael taget i samband med en arkeologisk förundersökning 1977. Foto: Kulturen
Fotografi över parkeringsplatsen i kvarteret Sankt Mikael taget i samband med en arkeologisk förundersökning 1977. Foto: Kulturen

Arkeologi är nu inte bara läran om det gamla, det är också ett synsätt där ting och rum får berätta om samhället, oavsett tid. Detta är något arkeologin delar med andra humanistiska vetenskaper. Vi har därför bett vår kollega Niklas Ingmarsson, etnolog och intendent på Kulturen, att skriva något om den absolut yngsta lämningen på platsen för den arkeologiska undersökningen i kvarteret Sankt Mikael, nämligen den parkeringsplats som togs bort i år.

Bilar kan inte bara rulla omkring. En resa utan mål är meningslös, bilen måste ställas någonstans. Sanningen är att bilar står mer still än de befinner sig i rörelse. De står parkerade ungefär 94 % av sin livstid. Sålunda behövs det parkeringsplatser.

Vardagliga icke-platser

Men dessa öppna ytor i landskapet väcker sällan något djupare intresse hos kulturhistoriker eller andra heller för den delen. Få reflekterar över de här för bilen konstruerade uppehållsrummen. Tvärtom betraktas dessa savanner av asfalt med målade streck allt som oftast som icke-platser. Flertalet bryr sig inte om dem ett dugg, då parkeringsplatsen har blivit så intimt sammankopplat med det vardagliga livet, att vi knappt reflekterar över den.

Men visst kan den väcka känslor, till exempel när det är fullt på parkeringen. Parkeringsplatsen får inte sällan representera en efterkrigstids-tristess, precis som Domusvaruhus, rivningstomter och gångtunnlar. Få tycks gilla dem.

Men också p-platsernas har en egen historia, även om den är kort. För att trafiken i städerna över huvud taget skulle flyta under efterkrigstiden, när allt fler skaffade bil, var parkeringsfrågan synnerligen avgörande för hur man skulle komma till rätta med den dåliga vanan hos de nyvaknade bilisterna att ställa ifrån sig sina fordon precis hur som helst, vilket gjorde att stadsrummet fullständigt korkade igen.

Bilismen – rörelse och stillastående

Lösningen blev nya lagar, parkeringsförbudsskyltar, datumparkering, p-mätare och inte minst parkeringsvakter, vars existens irriterade väldigt många. Som parantes måste det tilläggas att de första parkeringsvakterna i Sverige var kvinnor.

Parkeringsskylt
Parkeringsskylt

Parkeringsplatser är fascinerande då de trots allt har spelat en betydande roll i den stora berättelsen om bilismens framväxt. En sak som gör dem intressanta är att de går på tvärs mot den gängse symboliska bilden av bilar som hastighet, rörelse och fart. Parkeringsplatsen står för retardation och stillastående, allt som vi vanligen inte förknippar med bilar och bilism.

60 års historia

I samband med de arkeologiska undersökningarna i kvarteret Sankt Mikael i Lund avvecklades en central parkeringsyta som lundabor har nyttjat sedan 1959, då huset som tidigare låg där revs och försvann.  Parkeringen har sålunda nära 60 års historia bakom sig. Här har många parkerat och det är säkert en hel del som saknar den så centralt placerade parkeringsplatsen, när den nu är puts väck. Kanske inte känslomässigt, men av praktiska skäl, då det är smidigt att ha en p-plats nära där man arbetar.

Parkeringshus

När den arkeologiska undersökningen är klar och alla fynd har tagits om hand kommer gropen att fyllas igen och ett nytt hus kommer att uppföras på platsen. Inom en snar framtid är minnet av parkeringsplatsen som bortblåst. Men förlusten är tillfällig. För efter att arkeologerna har gjort sitt kommer en ny byggnad att uppföras på platsen och under marken planeras det för ett tvåvånings underjordiskt parkeringshus. Traditionen att parkera lever sålunda vidare. Nya historier tar vid och det kommer även fortsättningsvis finnas behov av att stå still.

Text: Niklas Ingmarsson, intendent på Kulturen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *