Närbild av äldre kassabok.
Foto: Viveca Ohlsson/Kulturen

Det gula huset i hörnet av Sankt Annegatan och Tomegaps­gatan byggdes omkring 1815. Det köptes 1855 av svarvaren Landgren, vars hustru öppnade hökeri i ett litet rum på bottenvåningen. Den nuvarande utformningen av lokalerna fick Hökeriet när Elisabeth och Jöns Larsson ägde rörelsen (1898–1929) som då kallades E.H. Larsson. Win- & Diverseaffär. Butikskylten sitter fortfarande kvar över ingången.

Dubbelt så stor lokal

Hökerierna var vanligtvis ytterst små, men när Larssons
genomförde en ombyggnad 1906 blev lokalen dubbelt så stor och fick en ny disk- och hyllinredning. Ingången byggdes om så att man kom in direkt i affären när man klev in från gatan, och slapp gå genom den trånga farstun.

Elisabeth Larsson bakom disken i hökeriet på 1920-talet.
Elisabeth Larsson bakom disken i hökeriet på 1920-talet. Foto ur Kulturens arkiv..

Hyllinredningen

Några hyllor finns kvar från inredningen som Larssons satte in 1906. Resten av inredningen kommer från Anna Perssons hökeri på Norrtull, även den från samma tid. Larssons och Anna Perssons kvartersbutiker hörde till de mer kända i Lund i början av 1900-talet.

Från nordtyska höker

Det svenska ordet hökare kommer av det nordtyska ”höker” som betyder detaljhandlare, i synnerhet en detaljhandlare i livsmedel. De första svenska beläggen för ordet härrör från tidigt 1600-tal. Under 1600-talet var hökarnas sortiment reglerat till vissa livsmedel och under 1700-talet utökades sortimentet även till t ex tjära, rep, tobak och träskor. Under 1800-talet upphörde reglerna att gälla, och hökerierna började alltmer likna små diverseaffärer.

Typiska hökerivaror

En stor del av sortimentet vid sekelskiftet 1900 var fort­farande matvaror, typiska hökerivaror som fläsk, korv, stekt sill, färskt bröd, smör, grönsaker, potatis och öl. Andra viktiga varor var till exempel snus, fotogen, såpa, skurborstar och sytråd. Många hökerier sålde också varm färdiglagad mat, som köptes av till exempel ogifta män och studenter.

Samlingsplats

Hökerierna var inte bara en kvartersbutik där man handlade, här kunde man också prata bort en stund. Man diskuterade senaste nytt som man läst i tidningen eller hört på jobbet, och kanske drack man en öl under samtalet. Här kunde man också hämta sin dagliga tidning, vilket var billigare än att få den hemskickad.

På hökarens kontor finns telefonen, som hökeriets kunder kunde låna. Runt sekelskiftet var det inte många som hade egen telefon.
På hökarens kontor finns telefonen, som hökeriets kunder kunde låna. Runt sekelskiftet var det inte många som hade egen telefon. Foto: Viveca Ohlsson/Kulturen

Kulturen köper huset

Den sista hökaren i huset var O.A. Ohlsson, som ägde huset och rörelsen 1929–1962. Han sålde huset till Kulturen, som genomförde en rekonstruktionen av ett hökeri från sekelskiftet.