I vårt avlånga land är det många som har en relation på gott eller på ont till en riktig knöl. Ja, det handlar om den där jordiga lilla knölen som i dessa dagar sätts i jorden runt om i Sverige, för att kanske kunna leverera till midsommar. Vår älskade potatis, som svensken efter stor tvekan omfamnade till slut efter en trög start på 1720-talet.
Den har mättat många hungriga magar sedan dess och nog är vi tacksamma för att spanjorerna tog den med sig till Europa på 1530-talet, från potatisens hemtrakter i Sydamerika.
I år har vi fått ett par gamla godingar från Nordgens potatissortiment av historiska sorter. Intill vårt småländska Bosmålatorp vilar nu i jorden Äggeblomme. Vi vet att mor Kristina, som en gång bodde i torpet, åtminstone odlade potatis men vilken sort det var egentligen, det vet vi inte.
På Östarp har vi med försiktighet även satt den sort som kanske självaste Jonas Alströmer tog med sig när han åkte till Island. Den heter Raudar Islenskar och är lite rödaktig i sitt skal. Den får växa innanför en pallkrage med en botten av finmaskigt hönsnät. Vi vill nämligen inte förlora våra små knölar till glupska sorkar.
Hur det hela kommer att gå, ja det väntar vi med spänning på att få se. Allt vi vet är att de är sköra, ofta blir sjuka och troligtvis ger en mager avkastning. Men vad gör väl det, det är bara så fantastiskt att få vara med om att få odla ett högst levande kulturarv vidare, till kommande generationer!
Text och foto: Kristina Bakran, trädgårdsmästare och pedagog på Kulturen