Kulturens blogg

Naturvårdsbränning på Kulturens Östarp

Naturvårdsbränning på Kulturens Östarp. Foto: Jessica Ljung/Kulturen

I veckan genomförde vi en naturvårdsbränning på Kulturens Östarp, alltså en planerad och noga kontrollerad bränning av gräsmarker och ljunghedar. Det är en traditionell metod som skapar bättre förutsättningar för en rik biologisk mångfald i öppna marker. Jessica Ljung, värd på Kulturens Östarp under sommarsäsongen, var en av dem som deltog. Här berättar hon om naturvårdsbränning och om denna rökiga dag Östarp.

I tisdags anordnade Kulturen en naturvårdsbränningskurs på Kulturens Östarp där personal från Kulturen och Länsstyrelsen deltog. Efter att vädret under nära två veckors tid hade satt stopp för kursen, och vi gång på gång fått ändra datum, satt vi nu där en kylslagen morgon i utställningshallen på Östarp. Nu skulle vi få läras oss naturvårdsbränningens grunder och bakgrund, därefter skulle vi ut och bränna på riktigt.

Bränningsledare var erfarne naturvårdsbrännaren Krister Larsson från Allma Natur och Kultur och till sin hjälp hade han bränningskollegan Krister Hall från Collembola Foto och Naturvård. Efter någon timmes teori och väntan på att vädret skulle slå om från kallt och fuktigt till vad prognosen utlovat – sol, nästan vindstilla och en luftfuktighet under 60% – begav vi oss ut i markerna ledda av de två hallänningarna.

Gynnar biologiska mångfalden

Att sköta sina marker på äldre sätt med en kombination av av bete, slåtter och bränning gynnar den biologiska mångfalden av insekter och artrikedomen bland växter. Då slåtter är jobbintensivt och kräver stor mängder personer på plats, kan bränning vara ett bra komplement. Erfarna brännare kan bränna samma ytor på avsevärt kortare tid med bara två-tre personer på plats. Både bränning och slåtter ger plats för växtförnyelse, men medan huvudmålet med slåtter är hö, är främsta anledningen till bränning att man vill få bort gammalt dött gräs, grov ljung och annat torrt och dött växtmaterial som djuren ändå inte äter och som kväver växtligheten.

Lågintensiv bränning

Bränningen vi utförde under kursen var en så kallad lågintensiv bränning. Det är det man utför på ängar i mars-april. Högintensiv bränning utförs på sommaren i skog. Något att lägga på minnet är BMV. Inte bilmärket med ett W, utan Brandgator, Motvind, Vatten. Innan man startar själva bränningen ska man ha brandsäkrat området och då kan det vara bra att tänka på BMV. Kulturens medarbetare Örjan Hörlin hade plöjt upp stora brandgator längs fälten, de bredaste våra två bränningsledare sett, och var mycket nöjda med. På ställen där man inte har möjlighet att plöja upp brandgator, kan man använda sig av naturliga gator, som en grusväg eller en stig. Har man inte någon brandgata alls får man vattna en vattengata.

Naturvårdsbränning på Kulturens Östarp. Foto: Jessica Ljung/Kulturen
Naturvårdsbränning på Kulturens Östarp. Foto: Jessica Ljung/Kulturen

 

Finns det träd eller staket inom eller bredvid området som ska brännas ska de också vattnas. Lövträd brinner inte, undantaget om de är ihåliga, men barrträd ska man vara försiktig med. Enar blir gärna eldkvastar, och låga tallkronor drar lätt till sig eld. Vatten ska vara utställt innan bränningsledaren tänder fyr (med tändstickor, det enda som behövs). Vid brandgatan släcks branden automatiskt av sig själv, men längs vattengator behövs kannor som förstärkning om i fall. Krister hade med sig sexton vattenkannor som vi fyllde vid Örjans vattendepåer – fyra stycken vattentankar med vardera tusen liter vatten i. Ett tips från Krister är att lägga tomma vattenkannor ner, så man inte misstar sig och tror de är fyllda med vatten när det verkligen behövs. Och de läggs utanför området som ska brännas, annars har man ingen kanna kvar efter bränningen… Samma gäller räfsor.

Krister demonstrerade

Krister började med att demonstrera en liten bränning. Han tände fyr med tändstickor och med hjälp av en räfsa drog han sen ut brinnande gräs dit han ville det skulle brinna. Räfsa och vind styr elden, vatten stoppar. Krister hällde ut vatten i en cirkel runt eld-plätten och det var förvånande att se hur lite vatten det behövdes för att stoppa elden när den nådde dit han vattnat.

Så var det då M-et i BMV. Motvind. Man bränner alltid i motvind. Och man startar alltid med att säkerhetsbränna området längst bort i vindriktningen, där elden ska sluta. Därifrån drar man ut elden i ett U, mot vinden, längs ytterkanterna. Blåser det mycket tar man det lite långsammare och låter elden bränna, blåser det lite kan man gå upp fortare. Därefter drar man ihop elden längst upp på fältet och låter vinden hjälpa elden tillbaka till startplatsen där man säkerhetsbränt. Vi fick hjälpa till rätt bra att sprida elden med räfsorna, det var fortfarande ganska fuktigt både i mark och luft, trots att solen kom fram, och elden ville gärna självdö.

Se alla bilder från dagen i vårt Flickr-album. Klicka på bilden nedan för att komma till albumet!

Naturvårdsbränning på Kulturens Östarp april 2017

Nästa gång vi bränner ska vi ha fler räfsor. Alla ville räfsa och flytta eld, men räfsorna räckte inte riktigt till, så vissa gjorde egna räfsor av trädgrenar – huvudsaken är man kan lyckas få ihop en brinnande gräsboll att dra med sig.

Effekten visar sig i sommar

När dagen var över hade vi bränt två fält uppe vid Gamlegård, två fält vid Möllegården, slänten vid Gästis samt gjort en mindre bränning nere på Östarps slåtteräng. Det ska bli spännande i sommar att se vilken effekt bränningen haft. Kanske blir årets slåtter inte fullt så tung som föregående år? De som kommer till Östarp den 30e juli får möjligheten att prova slå med lie, och den som var med i fjor få se om det är någon skillnad!

Text och foto: Jessica Ljung, värd på Kulturens Östarp under sommarsäsongerna. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *