Kulturens blogg

Konservatorn tar sig an en medeltida sisare

Sisare av en större modell ses här användas vid tillklippning av tyg. Bilden är hämtad från ett manuskript från 1300-talet med namnet Tacuinum Sanitatis MS 4182. Det är ursprungligen en arabisk medicinsk avhandling av Ibn Butlan. Länk till bilden på Wikipedia commons i slutet av blogginlägget.

När man som konservator får hålla ett föremål i handen är det som att man får lära känna det på ett helt annat plan. Under uppdateringen av den stora medeltidsutställningen Metropolis – Lund på medeltiden, har jag fått nöjet att stifta närmare bekantskap med de närmare 6000 föremål som finns i utställningen. Alla föremål i utställningen är unika och spännande på sitt sätt, men några av dem har jag fäst mig extra mycket vid.

Ett av dem är den här lilla saxen, en så kallad sisare, i järn, med sirliga bronsinläggningar längs med utsidan av bladen. Den är från 1200-talet och funnen på 1970-talet vid en utgrävning strax söder om Stortorget i Lund.

Sisare från 1200-talet. Foto: Åsa Tornborg, Kulturen

Sisarens bronsinläggningar, ibland kallade inkrusteringar, görs genom att det slås ett spår i järnet, och en tråd av brons hamras ut däri. Ett mycket pilligt arbete på en så liten sax som denna!

Sådana här inläggningar, ibland kallade inkrusteringar, görs genom att det slås ett spår i järnet, och en tråd av brons hamras ut däri. Ett mycket pilligt arbete på en så liten sax som denna! Foto: Åsa Tornborg, Kulturen

När jag arbetar med mycket gamla saker är det som att jag på något sätt knyter ett band, till föremålet och till dess tidigare ägare. Jag börjar tänka på vem som tillverkat det och vem som använt det. Har hen använt sisaren för att frisera skägget eller håret, eller för att klippa trådar i ett sömnadsarbete? Och hur glad har denne inte varit för att ha ett så utsökt vackert litet verktyg? Varje föremål har en historia, som vi bara kan gissa en bråkdel av.

På det här föremålet kan man se att tidens tand har gått hårdare åt järnet än bronset, som nästan ser ut att ligga ovanpå bladet. Järn är ett krångligt material ur konserveringssynpunkt. Det tenderar nämligen att rosta, som vi alla får erfara någon gång. Ofta är järnföremålen arkeologerna hittar bara rostiga klumpar. Ibland har man tur och bevaringsförhållandena i jorden har varit goda och då kan man hitta järnföremål i ganska gott skick, som denna.

Men så fort ett föremål grävs upp och utsätts för syre så sätter de kemiska processerna igång och järnet börjar korrodera. Då gäller det att snabbt bromsa nedbrytningen. Att avlägsna syret runt föremålet är svårt, så då får man försöka få bort de salter som finns i järnet, och se till att det inte utsätts för fukt. Men att fullständigt stoppa ett föremåls förfall är inte möjligt. Som konservator får man försöka sitt bästa för att bevara det så länge det bara går, så att vi så länge som möjligt har kvar föremål att studera och förundras över.

Text: Åsa Tornborg, konservator på Kulturen

Sisaren/saxen är ca 10 cm lång. Foto: Åsa Tornborg, konservator

Den översta bilden i blogginlägget är hämtad från ett manuskript från 1300-talet med namnet Tacuinum Sanitatis  MS 4182. Det är ursprungligen en arabisk medicinsk avhandling av Ibn Butlan.  Bilden är tillgänglig på Wikimedia Commons.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *