Kulturens blogg

Klyvning av fura för tillverkning av medeltida möbler

På en träbräda ligger två yxor, en träklubba och några andra verktyg som användes under arbetet med att klyva en stock till brädor.
Här syns en färdig bräda samt de verktyg Olof använde under arbetet. Foto: Olof Andersson.

I januari i år fällde vår timmerman Olof Andersson en grov fura med yxa, som ni kanske sett här på bloggen eller på våra sociala medier. Men vad hände sedan med stocken? Här berättar Olof genom text och video om klyvningen av furan till brädor, som ska användas för att tillverka rekonstruktioner av medeltida möbler.

Det finns beskrivningar på att man sågat fram bräder redan på medeltiden, men en av de vanligaste metoderna för att ta fram bräder på var genom klyvning med yxa och träkilar. Vi har än i dag kvar en hel del kluvna bräder i våra medeltida taklag på kyrkor runtom i vårt land. Här visar jag hur det kan gått till att framställa bräder och plank under medeltiden.

Fyrkantigt block

Först huggs den runda stocken fyrkantig. Jag har här sprätthuggt stocken till ett slätt och fint block. Sprätthuggning är ett sätt att bearbeta stocken med yxa för att nå en så slät och jämn yta som möjligt. Fram till digerdöden i mitten av 1300-talet var sprätthuggning den rådande huggtekniken i Sverige. Den används även senare, men inte så frekvent. Sprätthuggning lämnar oftast ett fiskbens-liknande mönster på den bearbetade ytan.

När jag nu har ett slätt fint block börjar jag att markera ut mitten på stocken där jag vill märgklyva den. Detta gör jag med hjälp av en lodbräda och en kniv. Jag ristar in en lodlinje genom märgen på stockens båda ändar.

Snörslå stocken

Efter det är det dags att snörslå stocken så jag får en rak linje att följa vid klyvningen. Till detta använder jag en medeltida modell av snörslå: en trärulle med ett snöre och en bit fårpäls med kimrök (sot) på. Samtidigt som jag rullar ut snöret låter jag det glida genom fårskinnet, så snöret blir fullt av det svarta pigmentet.

När jag spänt upp snöret i mitten av stocken så lyfter jag snöret rakt upp och släpper det. Då får jag en spikrak svart linje på stockens ovansida. Vänder stocken och gör samma process på andra sidan. Då har jag den tänkta delningslinjen runt hela stocken: långsidorna med svarta streck från snörslagningen och kortändarna med ristningar från kniven.

Då börjar arbetet med yxa och klubba. Försiktigt drivs yxan ner i träet genom den svarta linjen, detta sker egentligast lättast med en man som håller i yxan och en som slår med träklubban, som i illustrationen av munkarna nedan.

Illustration från 1100-talet av munkar från Cisterciensorden som klyver en timmerstock.

Ovan: Illustration från 1100-talet av munkar från Cisterciensorden som klyver en timmerstock.

Detta arbete med yxa och klubba gör jag runt hela stocken längst linjen några gånger, innan jag börjar driva in träkilarna. På detta sätt skär jag av fibrerna som oftast vrider sig runt stammen.

Sen börjar jag driva in träkilarna från ena änden och längs hela stammen samtidigt som jag jobbar med yxa och klubba för att hugga av fibrer som korsar klyvsnittet. Det gäller att ha tålamod och inte driva för hårt för då spräcker det snett.

 

 

 

 

 

När stocken är kluven i delar renhugger jag de klyvda ytorna. Sedan upprepar jag klyvningprocessen på de båda halvorna, som sedan klyvs på mitten igen och igen tills jag får ut brädor som är en tum tjocka. Vid varje klyvning renhuggs yta. På den här grova stammen fick jag ut åtta entums-brädor.

Virket travas upp och får ligga på en skuggig plats och lufttorka, innan jag börjar bygga möbler.

Experimentell arkeologi

Det har historiskt funnits många olika traditioner i att klyva fram bräder på. Detta är en form av experimentell arkeologi. Jag och mina timmermans-kollegor har provat oss fram till hur man troligtvis kan ha tagit fram brädor under medeltiden. Det är fascinerande hur man med enkla medel kan få fram fina släta brädor. Jag återkommer i höst när jag börjar bygga de medeltida möblerna.

En färdig bräda står lutad mot ett träd
En av de färdiga brädorna. Foto: Olof Andersson, Kulturen.

Text och foto: Olof Andersson, timmerman på Kulturen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *