Hilma Borelius var en av de första kvinnliga studenterna i Lund. Universitetet var vid denna tid en manlig värld och Hilma blev mobbad och hånad. När hon tog examen 1891 fick hon inte bära sin studentmössa på huvudet. Istället fick hon, som andra flickor, bära hem den i en påse.
Hilma Borelius (1869–1932) är en av de personer som vi berättar om i utställningen En stund i Lund – staden från 1500-talet till idag. Trots svårigheterna med att vara kvinnlig student vid denna tid doktorerade hon 1909, och blev den första kvinnliga docenten i litteraturhistoria. Hon var också medlem i vetenskapssocieteten.
Hilma var med och bildade en studentförening i Uppsala, där hennes nästkusin Lydia Wahlström bodde. Kvinnorna i föreningen lovade varandra att bära studentmössan på Valborg och första maj.
Så här tänker vi oss att Hilma hade kunnat berätta om sina erfarenheter vid universitetet:
Jag var så stolt på min examensdag. Det har inte varit lätt att ta examen som kvinna. Vi är inte många som har gjort det, och jag har fått utstå många nedlåtande och hårda ord. Men jag har härdat ut.
Att jag behövde bära min studentmössa i en påse istället för på huvudet, som de manliga studenterna, kändes både ledsamt och orättvist. Jag hade så sett fram emot denna dag. Studentmössan var för mig laddad med tankar om kunskap och självständighet. En nyckel till fortsatta studier.
Att vara kvinna och studera på universitetet är inte mycket lättare. Jag känner mig ofta mycket ensam och många gånger har manliga studenter medvetet försökt göra det svårare för mig. Har de inget annat att komma med hånar de mig för att vara ful och okvinnlig. Vid ett spex kallades jag Borälian och anklagades för att egentligen vara en man.
Men, jag ska inte vara orättvis. Jag har även fått mycket stöd. Både från studenter och från kollegor, och kanske framför allt från min pappa. Jag för en ständig kamp för att det ska bli lättare för kvinnor att studera. Ett viktigt steg i att höja kvinnans status, anser jag, är kvinnlig rösträtt. Jag skulle önska att man inte såg mig främst som kvinna. Nej, jag vill att min bildning och kunskap ska värderas och uppskattas på samma vis som männens.
Många gånger känner jag att priset för att bryta mot de förväntningar samhället har på mig som kvinna är högt. Men, aldrig att jag kommer ge upp det jag kämpar för. Hur ska det då kunna ske några förändringar?