Kulturens blogg

Takomläggning på unik byggnad på Flyinge

Kulturens bebyggelseantikvarie Carita Melchert följer just nu som sakkunnig en takomläggning på Flyinge – Sveriges största stuteri och anläggning för utbildning till olika yrkesroller inom hästnäringen. Det är på den unika täckta rastbanan som det läggs nytt tak.

Rastbanan ingår i anläggningen Flyinge Kungsgård som är byggnadsminne. Flyinge AB har beviljats bidrag för förvaltning av värdefulla kulturmiljöer av Länsstyrelsen Skåne.

Täckta rastbanan byggdes 1905 och är troligen den enda av sitt slag i Sverige och mycket viktig för karaktären på anläggningen. Rastbanan är oval och cirka 100 meter lång. Inne är marken mjuk och täckt med sand. Den byggdes troligen efter en numera riven förlaga på Ottenby stuteri. Den är byggd med trästomme och taket är täckt med papp som var i dåligt skick. Det är viktigt med ett tätt och fungerande tak för att stommen inte ska skadas, och därför läggs nu ny papp som ser likandan ut som den befintliga pappen. Den gamla pappen ligger kvar undertill i flera lager och här finns bland annat gammal tjärpapp.
  
  
Klicka på bilderna för att se dem i större format med bildtext

Idag används byggnaden bara ibland för rastning av hästarna. Studerar man innerväggen så ser man att det finns järnringar fästa med jämna mellanrum och mellan takstolarna ser man många travade sparrar. Ringarna är till för att man ska kunna binda upp hästar och sparrarna placerades mellan hästarna som en enkel avskiljning. Under 1900-talets första hälft kunde här stå kring hundra hästar uppbundna under stora tävlingar. Då kom de tävlande exempelvis från Kristianstad. Först red de från stallet till tågstationen i Kristianstad och tog hästarna med tåg till Malmö. Här lastades hästarna om på Simrishamnsbanan (en numera nedlagd järnväg) för transport till Dalby. Från Dalby station red man sedan till Flyinge där tävlingar kunde pågå en hel vecka.

Flyinge är öppet för besökare och anläggningen med häststall, många fina hästar och park är väl värd ett besök.

Text och foto: Carita Melchert, bebyggelseantikvarie på Kulturen. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *