Blekingegårdens inhägnade utemiljö
Blekingegårdens utemiljö visar inslag från en bondgårdsmiljö i Blekinge i början av 1800-talet. Hela gårdsmiljön finns inte med, eftersom det bara är boningshuset och gethuset som har flyttats till Kulturen från gården i Blekinge. Bondgården var självförsörjande och man tog tillvara på allt som gick att använda.
Inhägnader
Runt gården finns tre olika typer av staket (hägnader) som var vanliga förr i trakten som gården kommer från. På framsidan finns ett horisontellt flätat staket ett så kallat flätgärde byggt av eneslanor. Det fanns rikligt med enbuskar i trakten och materialet är mycket beständigt så staketen häll länge.
På baksidan finns ett vertikalt flätat staket som kallas oppståndsgärde. Här är kortare grenar flätade mellan slanor som är fästa på stolpar. Även detta staket var vanligt kring gårdens ursprungliga plats vid tiden kring år 1800.
Vid gårdens kortsida finns en stengärdesgård. Stengärden har varit vanliga på många platser i Sverige. De tog tid att bygga och det var tungt arbete men då de väl var byggda så var det mycket mer hållbara än hägnader av trä.
Förr var staket viktiga för att hålla djur på rätt sida om gränser. Åkermarken hägnades in för att hålla djuren ute och gårdsplanen fick hägnader för att djuren inte skulle rymma då de släpptes ut för att dricka vatten vid brunnen. Samtidigt kunde staketen kring gården hålla ute andras djur eller visa andra vad som var gårdens privata utrymme. Viktigt vid en tid då gårdarna låg tätt intill varandra och övrig tomtmark i byn var gemensam egendom.
De viktiga bina
Tätt intill husets södra vägg finns ett lågt flätat staket av hassel. Innanför står bikupor av halm tätt omgivna av växter som bina tycker om. Det är en liten trädgård med bin, en så kallad bihave (efter danskans ord för trädgård – have.)
Bin var viktiga på gårdarna för honungens skull. I bihaven planterade man därför växter som bina tyckte om. Bina hittade dock det mesta av pollen och nektar i det omgivande landskapet, med örtrika hagmarker och slåttermarker. Bihaven lades alltid på en solbelyst plats som här mot söder.
När honungen skördades dog bisamhället i kupan. Det var därför viktigt att ha mer än en kupa, så något samhälle kunde överleva till nästa år. Annars fick man köpa bin av en granne eller leta efter ett förvildat bisamhälle i skogen som kunde samlas in till en kupa.
Under sommarhalvåret kan du se våra bikupor (utan bin) i bihaven, som du hittar på husets södra långsida.
Vi har valt ut växterna till bihaven utifrån växter som finns på Linnés Råshult i Småland, samt prosten Johan Öllers anteckningar i skriften Beskrifning öfwer Jemshögs sochn i Blekinge från år 1800. Här växer bland annat såpnejlika och Apotekarros.
Humlegård
På Blekingegårdens andra långsida står idag några humlestörar, men på gårdarna odlade man förr humle i mycket större omfattning. Växtens honblommor, som liknar kottar, användes när gården skulle brygga sitt öl. Humlekottarna gav smak och hållbarhet åt ölet.
Humlen kunde också användas på andra sätt. Bland annat behandlades sår och infektioner med vatten- eller alkoholhaltiga utdrag från humlekottar, som har en antibakteriell verkan.
Vid humlestörarna finns också en liten ställning under halmtak med flera bistockar. Bistockar är ett ännu sätt att hålla tambin för honung, ett komplement till bikuporna av halm på husets framsida.
Brunn med hävstång
På gården finns en brunn med hävstång. När gården avbildades av Reinhold Mejborg 1883 (se teckningen nedan) hade brunnen en så kallad brunnsvind, en slags hävarm som används för att få upp vattnet ur brunnen.
Vid nästan alla gårdar fanns det förr en brunn. Där hämtades hushållets vatten för mat, bryggning och rengöring. Till djuren gick det åt stora mängder vatten så vanligen lät man kor, hästar och får gå till brunnen för att dricka ur ett vattenkar intill brunnen – som du kan se också bredvid Blekingegårdens brunn – i stället för att bära vattnet till djuren då de stod på stall.
För att enkelt få upp vatten från brunnen användes förr ofta just den konstruktion som kallas brunnsvind, brunnsvåg eller stolpvind – en slags hävarm. Den är byggd av en stolpe (kallad Klynnan) som är förankrad i marken och har en klyka i toppändan. I klykan förankras en lång stång (kallad brunnsvåg) som likt en gungbräda kan röra sig upp och ned i båda ändar. Vi har återskapat en sådan konstruktion vid brunnen här på museet.
Gethuset
Bredvid boningshuset står gethuset, som tillsammans med boningshuset flyttades från sin ursprungliga plats till Kulturen i Lund. Som besökare kan du inte gå in i gethuset.