Gotlandsruss betar i hagen på Östarp. Längre bort i bild syns Östarps gästgivaregård.
Gotlandsruss betar i hagen på Östarp. Längre bort i bild syns Östarps gästgivaregård. Foto: Viveca Ohlsson/Kulturen

Under sommarsäsongen har vi äldre lantrasdjur på Kulturens Östarp – Blommehöns, Linderödsgrisar, Göingegetter, Ringamålakor, Gotlandsruss, Mellerudskaniner, Skånegäss och Blekingeankor. Här kan du läsa mer om de olika lantraserna på Östarp.

Linderödsgris

Linderödsgris ligger och vilar
Linderödsgris. Foto: Viveca Ohlsson/Kulturen

I Sverige har vi hållit tama och halvtama svin i minst 3 000 år. Flera egenheter i svinets beteende gör det lämpligt som husdjur. Alla tamsvin härstammar från vildsvinet. Två typer av tamsvin omtalas på 1800-talet, dels det förädlade hus-/hosvinet och det mer ringaktade skogs-/ollonsvinet som påminde mer om ett vildsvin. Allmogen höll troligen svin som var en blandning av dessa raser. Så småningom togs utländska vita svinraser in, ansedda att vara finare och bättre, vilket ledde till att lantrassvinen dog ut. En bonde utanför Hörby skrev 1947: ”Skobbosvinen som de kallade de gamla raserna för, var naturliga svin. Aldrig bendåliga som de förädlade raserna, alltid blev det gott resultat när suggorna grisa…”

När Skånes djurpark bildades i mitten på 1900-talet sökte man svin av ålderdomligt utseende. Man kom i kontakt med en gammal lantbrukare på Linderödsåsen som hade en sugga som födde brokiga grisar och troligen fanns rester av det gamla skogssvinet i denna stam. Skånes djurpark förvärvade smågrisarna och efterhand korsades en del vildsvin in. Stammen har kommit att kallas Linderödssvin och är en härdig ras som kan gå ute året runt.

Sugen på att skaffa Linderödsgris? Kontakta föreningen Landtsvinet

Göingeget

Göingegetter.
Göingegetter. Foto: Viveca Ohlsson/Kulturen

Geten är ett av våra äldsta husdjur. Förr kallades den ”fattigmans ko”, eftersom även fattiga familjer hade råd att hålla en get som kunde ge mjölk men också kött, ragg och skinn. Getter kunde även användas som dragdjur till små kärror. I början av 1800-talet lär det ha funnits mer än 170 000 getter i landet, men nu finns endast något tusental kvar. Av dessa är de allra flesta förädlade mjölkgetter som förvirrande nog kallas ”Lantrasgetter”. Den mer ursprungliga geten kallas ”Allmogeget” och är under århundraden an­passad till lokala förhållanden och ett självhushållande jordbruk.

I Sverige har vi tre raser av allmogeget: lappgeten är anpassad till renbetesmarker i norr, jämtgeten till fäbodbruk och göingegeten till sydsvensk skogs- och risbygd. Göingegeten är en medelstor get, lite grövre och raggigare än jämtgeten. Färgen är för det mesta grå, vit/grå eller vit. Dagens Göingegetter härstammar från fyra getter som hittades i Göingebygden för 30 år sedan. Östarps getter kommer från Bokeslundsgården utanför Hörby.

Vill du vara med och bevara någon av dessa lantraser för framtiden?
kontakta Föreningen Allmogegeten.

Skånsk blommehöna

Tupp av lantrasen Skånsk blommehöna
Tupp av lantrasen Skånsk blommehöna. Foto: Jessica Ljung/Kulturen

Våra tamhöns härstammar från vilda djungelhöns i Asien. Efter att de kom till Sverige för ca 2 000 år sen utvecklades våra inhemskt anpassade lantraser. Traditionellt har lanthönan varit en föredömlig mor som ruvade och skötte om sina kycklingar på bästa sätt. En tidig beskrivning från början av 1800-talet berättar också om god värpförmåga och vikten av bra djurhållning: ”Af alla slags höns äro inga bättre än Swenska BondHöns, emedan de wärpa flitigast, när de blifwa wäl skötte”

Trots detta började man införa stora mängder utländska förädlade höns, främst den vita rasen ”leghorn” i slutet av 1800-talet och våra gamla lantraser blev starkt hotade. Man lyckades rädda några små restbestånd på 1980-talet, bl a den Skånska blommehönan. Namnet kommer av att hönsen är ”blommiga”, d v s har vita prickar på mörk botten. Ibland är de också betofsade på huvudet. Blommehöns är den största lantrasen av höns i Sverige. En höna väger upp till 2,5 kg och en tupp upp till 3,5 kg. Blommehönan är anpassad till den rika sydskånska slättbygden medan den mindre Åsbohönan utvecklades i Nordskånes magrare skogsbygder.

Om du är intresserad av att hålla lantrashöns, kontakta Svenska Lanthöns­klubben

Skånegås

Skånegås
Skånegås. Foto: Jessica Ljung/Kulturen

Det finns tecken som tyder på att vi hållit tamgäss i Sverige sedan bronsåldern, vilket gör det till vår äldsta form av fjäderfäskötsel. Till en början fångades vilda grågäss och hölls tama. Efterhand utkristalliserades olika lantrasgäss efter landskapstypen de anpassades till. Flera av dessa såsom Skanörgåsen, (som vallades av gåsapigor och gåsapågar på strandängarna i Skanör), och Gotlands­gåsen har dött ut. Idag finns bara Ölandsgåsen och Skånegåsen kvar! En skånsk bondmora kunde under 1800-talet ha en ”gåsabänk” i huset där 2–3 gäss kunde ruva sina ägg. Av gåsen fick man kött, dun och ägg. Vingpennorna användes till att skriva med och som styrfjädrar på pilar. År 1757 exporterades bara från Ystad 65 000 gåspennor!

Dessa trakter av Skåne har varit av stor vikt för Skånegåsens överlevnad då Mårten Olsson 1870 tog vara på den gamla sortens Skånegäss från Vomb och skapade ”Harlösastammen”. Alla lant­rasföreningar idag arbetar för att inte avla på storlek, färg eller utseende utan så varierat som möjligt. Bra beteenden är viktigt.

Svenska lanthönsklubben jobbar för Skånegåsens överlevnad. Kontakta dem om du vill hjälpa till att bevara våra fina lantrasgäss!

Mellerudskanin

Kulturens värd och gårdsbrukare med en Mellerudskanin
Kulturens värd och gårdsbrukare med en Mellerudskanin. Foto: Viveca Ohlsson/Kulturen

I oktober 2001 gjordes ett första besök hos en gammal dam i Mellerudstrakten. Detta sedan föreningen Gotlandskaninen blivit uppmärksammad på att den döva äldre damen höll en intressant grupp kaniner av äldre härstamning. Djuren hade funnits i Mellerud sedan 1937 och hölls mest för köttets skull men såldes även som sällskapsdjur. Särskilt under världskrigen har kaniner varit en viktig försörjningskälla.

Mellerudskaninen är tillsammans med gotlandskaninen våra enda lantraskaniner. Till storlek och form påminner de om varandra, men Mellerudskaninen är lugnare i temperamentet och något mindre. Tidigare har fler färger funnits men nu finns endast svartvita djur med holländskt teckning och albino. Vikten för vuxna djur ligger mellan 3 och 3,5 kg och kullstorleken varierar mellan 2–9 födda ungar per kull.

Mellerudskaninen är en starkt hotad ras. Alla som är intresserade av att vara med och bevara denna lantras för eftervärden är varmt välkomna! Kontakta föreningen Gotlandskaninen.

Blekingeanka

Gårdsbrukaren på Östarp, Emma Johansson, med Blekingeankor.
Gårdsbrukaren på Östarp, Emma Johansson, med Blekingeankor. Foto: Viveca Ohlsson/Kulturen

Alla tama ankor utom myskankan (som har sitt ursprung i Sydamerika) härstammar från gräsanden. Tämjda andfåglar har kommit att kallas ankor. I Sverige finns idag fyra lant­raser: Myskanka, Blekingeanka, Svensk gul anka och Svensk blå. Alla är utrotningshotade, i synnerhet Blekingeankan.

Det var under medeltiden som tama ankor började hållas i Sverige. Gräsanden är en fågel som mycket lätt låter sig tämjas. Likt gässlingar anknyter ällingar (ankungar) till det första som rör sig i deras närhet. Den kände etologen Konrad Lorenz beskrev detta fenomen som prägling (inlärning under en kort, kritisk period i livet). Blekingeanka, vår lantras av anka här på Östarp, har fått namnet efter att den sista spillran av denna lantras hittades 1994 på Ungskär i yttre skärgården i Blekinge. Här utfodrade man ankorna i stallet på vintern för att sedan släppa ut dem i havsbadet på sommaren, där de i stort sett fick klara sig själva.

Om du vill hjälpa till med det viktiga arbetet att bevara våra lantrasankor för framtiden kan du kontakta Svenska Lanthönsklubben.

Gotlandsruss

Gårdsbrukaren på Östarp visar upp ett Gotlandsruss.
Gårdsbrukaren på Östarp visar upp ett Gotlandsruss. Foto: Viveca Ohlsson/Kulturen

Gotlandsruss, eller skogsbagge som hästen också kallas, är idag vår äldsta svenska hästras. Russet har rötter tillbaka till järnåldern på Gotland. I mankhöjd är den 115–130 cm och den klassas som ponny. Färgen varierar men är ofta brun. Russet har goda bruksegenskaper. Med ett mycket starkt skelett har den ovanlig styrka och uthållighet för sin storlek. På Lojsta hed på Gotland går fortfarande en flock halvvilda russ ute året om likt förr i tiden. Russen på Östarp kommer från Mormors stuteri.

Om du är intresserad av russ kan du vända dig till Skånes Russavelsförening.

Rögnarrödsko och Granemålako

Närbild på Ringamålako med gräs i munnen
Ringamålakor på bete på Östarp. Foto: Jessica Ljung/Kulturen

Kvigorna som betar på Östarp härstammar från de två hotade linjerna Rögnarödsko (Skånsk röd) och Granemålako, som ingår i den äldre allmogerasen Ringamålako. Östarps besättning kommer från Bokeslundsgården, som lyckades rädda Granemålakon så sent som 2004, då en spillra av en gammal kobesättning upptäcktes i Granemåla socken, Blekinge. Dessa djur är främst svarta till färgen. Skånsk röd har många likheter med Skånsk herrgårdsko, en ras som var vanlig i Skåne på 1700-talet. En gammal besättning lyckades räddas 2009 utanför Ljungbyhed. Som namnet antyder är dessa rödfärgade.

Dessa sällsynta lantrasdjur bidrar inte bara till en viktig genetisk mångfald genom sin existens, där kulturrasers bredd och mångfald annars korsats bort i det moderna avelsarbetet, de är även ypperliga landskapsvårdare till förmån för en rik flora och fauna och bevarandet av kulturlandskapet.

Föreningen Allmogekon jobbar för att bevara dessa lantraser
liksom väneko och bohuskulla.