Jultomten har också en ganska snårig historia. Vårt svenska namn kommer från folktrons lille gråklädde man med röd luva. Han var ”vid pass en tvärhand hög” och tog hand om djuren, gården och tomten. Därför heter han tomte. Jultomte kom han att kallas först när han blev julklappsutdelare under slutet av 1800-talet. Men då såg han helt annorlunda ut. Då hade konstnärer som Jenny Nyström börjat teckna honom. Först som folktrons tomte, men sedan kom bilder från utlandet av den tyske Herr Winter som var stor och rund. Från England och USA kom Santa Claus som inte bara var tjock utan också helt rödklädd. Så skapade man jultomten.
Folktrons nisse kallade man i Skåne för goenisse. God var han om man höll sig väl med honom. Och det var viktigt. Han såg till att allt stod rätt till på gården. För sitt slit under året fick han varje jul ett stort fat gröt och på toppen en rejält tilltagen smörklick. Det berättas om bondkvinnan som gjorde fel och la smöret i botten. När tomten såg gröten blev han fruktansvärt arg och för att hämnas att han inte fick sitt julgrötssmör gick han ut i ladugården och slog ihjäl den bästa mjölkkon. Sedan kunde han nöjt äta sin gröt i lugn och ro. När han kom till botten av grötfatet upptäckte han sitt misstag. Men tomen var påhittig! Han bar den döda kon in i grannens ladugård och så tog han deras levande och bar över till sin egen gård.
För många år sedan arbetade jag tillsammans med en äldre kvinna som visste mycket om folktro och som hade upplevt mycket. En dag frågade jag henne om hon sett tomten. Svaret kom snabbt: ”Nej, men farmor såg honom en gång. Han satt under bordet”. Det var inte frågan om hon trodde hon sett tomten. Farmor hade verkligen sett honom. Och döm om min förvåning när jag i går slog på dansk teve och fick se en livs levande, nej inte tomte, utan nissemassör. Det var en kvinna som genom avslappnande massage kunde locka fram var och ens personliga nisse. Jag är inte helt säker på att jag vill prova. Jag väntar hellre på jultomten.
När man i början av 1800-talet tog in julgranar i hemmen fanns det inget julgranspynt att köpa. Man satte fast tunna vaxljus på grenarna, klippte dekorationer av papper och målade äpplen med guldfärg. Min teori är att dessa förgyllda äpplen är ursprunget till julgranskulorna. I Tyskland började produktionen av blåsta glaskulor tidigt under 1800-talet och det fanns även fantastiska figurer i alla möjliga former.
Julgranskulorna blev trots deras skörhet snabbt populära och gjordes i alla upptänkliga färger, med mönster och med glitter. Idag finns i stort sett kulor med precis vilket mönster du vill att hänga i granen. Är man glasfantast finns specialdesignade från glasbruken. Är man flygplansfreak finns det serier med flygplan. Personligen tycker jag kanske det inte riktigt passar så bra med ovanstående plan om man tänker på julens budskap om fred och att göra om svärden till plogar. Flygplanet är Enola Gay, det bombplan som fällde atombomben över Hiroshima.
Jag har tidigare bloggat om radions och tevens betydelse för våra jultraditioner och hur de utvecklas. En annan viktig traditonsbevarare och traditonsbärare är skolan. Har vi inte alla klippt, klistrat och pysslat från första året i skolan och sedan hela vägen upp till högstadiet? Ibland undrar jag hur många TON smällkarameller svenska skolbarn tillverkat under de sista hundra åren. Det märkliga är att det nästan inte finns några spår av det i museets samlingar. Julpynt tillverkat av barnen är högt älskade ägodelar för föräldrarna. De tas fram varje och och man tänker och suckar: minns du! Så går åren, kanske ligger pyntet nu nerpackat i kartongerna och plötsligt en dag finns inte ägarna kvar längre. Då försvinner den sentimentala kopplingen och värdet som en gång var skyhögt är nu under noll. Därför finns så lite kvar.
Ljusstaken på bilden är tillverkad av Johannes, 8 år gammal, 1988 i andra klass. Den tänds självklart varje år och ni ser väl att det är ett granatäpple!
På Kulturens önskelista står alltså: skoljulpynt från olika tider och med information om vem som gjort det och när.
På latin heter Herrens (dvs Guds) ankomst Adventus Domini. Under fyra veckor före juldagen förbereder sig kristna på att Jesus skall födas. Söndagarna räknas från första till fjärde söndagen i advent och julafton kan, om den infaller på en söndag, även vara en adventssöndag. Under katolsk tid skulle man fasta (inte äta kött och inte roa sig). I kyrkorna kan man se det på färgen på textilierna som då skall vara lila – en symbol för bot och bättring.
Idag är det lite svårt att komma ihåg vad ordet advent betyder. Det var visst Björne i Björnes magasin som trodde det betydde vänta och det var ju logiskt efter som han skulle tillverka en aväntsljusstake.
Adventsljusstaken har sitt ursprung i adventsgranen. Det var en liten julgran med fyra ljus som användes på Ersta diakonissanstalt. Man tände ett ljus varje söndag i advent. Denna ljuständning flyttades sedan till en ljusstake och snart kom fabrikanterna på att det fanns pengar i att tillverka särskilda adventsljusstakar. Den klassiska är rekantangulär med kanter och dekorerad med vitmossa och röda bär eller flugsvampar. Som allt annat julpynt har den genomgått stora förändringar och nu finns den i alla möjliga former. Det senaste tillskottet är ljusstakar med siffor på, en för varje söndag, eller lösa siffror av plåt som man kan hänga på lite större ljus. Dessa siffror tror jag kommer från Danmark där man helst använder en adventskrans som hängs från taket.
De elektriska ljusstakar som sätts i fönstren före jul hette från början julljusstakar. Den första tillverkades i Sverige 1934 (industriellt 1939). I takt med att de med fyra stearinljus blev ovanligare och de elektriska allt vanligare kom även elljusstakarna att kallas adventsljusstake.
På sista tiden är det riktigt många som klagat över att de inte kommit i julstämning än. Jag tror det beror på att vi förväntar oss att vi kan börja julpynta i början av december och sedan skall stämningen genast infinna sig. Vi kanske skall ge oss till tåls tills det verkligen blir jul, alltså på julafton. Men för att åtminstone försöka väcka en del julstämning till liv visar jag ett av museets finaste julbilder.
De två barnen är fotograferade i Kisa, Östergötland någon gång i början på 1900-talet. Eftersom pappan var fotograf har man flyttat in julgran och julklappar i ateljén. Se hur fint klädda barnen är på julafton. Pojken i sjömanskostym och flickan i någon form av modifierad folkdräkt, kanske en samedräkt. Granen strålar av ljus och är pyntad med små smällkarameller, gotter och stora flaggor från Danmark, Sverige, Italien, USA och andra länder.
De har fått många julklappar: korkpistol, djur, leksakspis, docka och mycket annat.
Stressigt med julklapparna? Julklappsracet kan vara en plåga. Men det kan också vara ganska mysigt och roligt att tänka ut vad man vill ge just till en speciell person. Eller att önska sig. Idag stod jag bredvid en ung kille som skulle köpa en julklapp till sin mormor. Hon hade önskat sig en filt och nu valde killen bland jättefina plädar i textilbutiken. Den skulle vara julig. En av hans kompisar upptäckte att man kunde få TVÅ filtar till priset av en – om man valde de med julmotiv. Man kunde också kombinera med andra jultextilier. Så i år får mormor en fin och varm filt och dessutom en stjärnmönstrad kudde.
Ursprungligen gav man inte julklappar. Jo barn och tjänstefolk kunde få en liten gåva, oftast mat (läs om julhögarna i bloggen). Till nyår gav rikt folk varandra nyårsgåvor och det är först under 1800-talet som julklapparna dyker upp. Namnet klapp har de fått från den gamla seden att klappa på (knacka) på dörren, kasta in en träklump med en vers och sedan springa därifrån så fort som möjligt.
Inslagna julpaket dyker upp i slutet av 1800-talet och då i brunt eller vitt papper och med lacksigill. Precis som man förseglade brev och vanliga paket. Nu börjar man också skriva julklappsrim. Omslagspapper med tryckt julmotiv kom till Sverige 1922.
När vi på julafton öppnat alla våra julklappar finns det ungefär 200 000 kilo julklappspapper i Sverige! För återvinning skall det läggas där vi lägger pappersförpackningar. INTE bland tidningar. Och glöm inte att rensa bort snören, lack och annat som inte hör hemma bland pappersförpackningarna!
Lucia var en kristen flicka som föddes i Syrakusa i Italien 283. Hon hade underskönt vackra ögon. En man som inte var kristen blev förälskad i henne bland annat på grund av hennes ögon. Eftersom hon ville gifta sig med en kristen man rev hon ut ögonen och skickade dom till mannen. Genom ett mirakel fick hon då nya ögon av Gud. Mannen angav henne som kristen och hon dömdes till döden. Hon dog genom halshuggning 304 och är helgon för ögonsjukdomar.
Igår berättade jag hur ett utklätt barn med ljus i håret föreställde jesusbarnet. Den traditionen kom till Sverige och Värmland och spreds därifrån med studenter till Lund och Uppsala. I slutet av 1800-talet infördes traditionen på Skansen i Stockholm. I början av 1900-talet var traditionen ganska vanlig och luciorna kunde se väldigt olika ut. Den unga flickan på bilden är Karin Boye som Lucia.
Men det var först när Stockholms Dagblad 1927 utlyste en skönhetstävling för att utse Stockholms Lucia som traditionen tog fart och snart fanns det lucior överallt. Idag finns det simmande lucior, ridande lucior och kaniner som lucia. En och annan manlig lucia har också synts till och det kanske inte är helt fel om man tänker på att lucia egentligen är Jesus. Här nedan ser ni Gun Jönsson som Stockholms Lucia 1946. Visst känner ni igen henne?
Lusseafton. Många kyrkor, till exempel Bosebo på Kulturen, firar med sång och musik. Och alla väntar på ljusdrottningen. Men varför i all världen är det Jesus på bilden? Eftersom historien bakom luciafirandet är både lång och komplicerad har jag delat upp informationen på två dagar. Och börjar med Jesus. Minns ni Sankt Nikolaus som kom med gåvor den 6 december? Han är en katolsk tradition och i protestantiska familjer ville man inte att ett helgon som utdelare av gåvor. Istället klädde man ut ett barn till Jesus med lång vit skjorta och ljus i håret. Han hade också med sig djävulen som gavs smisk till de barn som varit olydiga. På ett eller annat ännu okänt sätt letade sig den här traditionen norrut och förvandlade Jesus till Lucia. Kanske för att lucianatten ansågs vara den längsta och farligaste under hela året.
Mer om Lucia kommer i morgon!
Fest med mat, dryck, ljus och gåvor är kanske det som är det äldsta i vårt julfirande. Och inte bara i hemmen, här en stämningsbild från Kulturens julfest. Eftersom så många i personalen redan i början av december suckar över all julmat åt vi vegetariskt och ekologiskt. Många ljus var tända, vi fick se ett fantastiskt luciatåg och naturligtvis julklappar. Var och en hade tagit med ett paket och till allas glädje fick vi fiska ett paket i fiskdammen. Jag fick en badbomb med guldglitter! Kan det bli bättre?
Mäsingestugans julkakor omkring 1850 är mandelmusslor och klenätter. Man bakade de kakor som kunde bakas utan ugn. Visserligen har man eden stora bakungen, men den användes bara för brödbak.
Mandelmusslor bakas i kopparformar där degen trycks ut och kallas därför också för tummakakor. De gräddades direkt på spiselhällen. På den här tiden åts dom ”bara”, vispgrädde och en klick sylt är ett påhitt från bagerierna och från en tid när grädden kunde kylas ordentligt.
Klenätter friteras i fett i en gryta. De kunde också kallas rockavingar, alltså väderkvarnsvingar efter sin form.
En tredje kaka saknas på bilden. Struvor, som ju också friteras i fett, hörde julen till. Här i gården bakade man de utan järn, istället ringlade man en liten annan typ av jäst smet direkt ner i grytan.
Rubriken är lite missvisande. Man serverade inte kaffe till kakorna som åts som efterrätt efter julaftonsmåltiden. Kakorna på bilden är knappast ätbara. Mandelmusslorna är av gips och klenätterna har legat framme länge. Väldigt länge.
Okategoriserade | Anders Jansson | 
23 december 2009 9:32 | 
Comments (0) 
prenumerera